Hjälplösa andetag

Det är i stunder som dessa jag har full förståelse för mord. BWO är avskyvärda. Deras fans är värre. Eller fan. Förlåt. Men det är sant. Så extremt sant. Förvänta er inte ett inlägg i vilket jag är både PK och tydlig. Detta är ett inlägg skrivet i de mest upprörda av stunder och jag tänker inte bry mig om någon som helst kod för hur man ska vara diplomatisk, förstående eller något annat tjafs. Om inte död, är tvångsförflyttning ett bra alternativ. Och tydlighet är överskattat, förstås inte meningen, ska tacksamhet intas som känslotillstånd.

Låt mig skrika. Låt mig tydliggöra att jag inte uppskattar rosutdelning med tillhörande textutdrag från en BWO-låt. Inte någonstans. Ingen gång. Jag tycker inte om sådant. Rosor är inte min grej. Jag tycker inte om när jag får rosor från någon som vet om att jag inte tycker om honom. Och nej, jag hade förmodligen inte tyckt om att få samma ros med samma text ens från någon jag tycker om. Romantik är inte min grej. Jag kanske visserligen tycker om stearinljus, skogspromenader, dikter, solnedgångar och annat dravel. Men själv. Enligt mitt nuvarande sinnestillstånd finns det inget så överskattat som människor.

Djupa andetag brukar vara den ultimata lösningen men är fullkomligt meningslöst just nu. Hålla andan och avlida kan tyckas mer förståeligt och lockande.

Vem, vem, vem?! Vem får för sig att det är kul att säga att "jo, hon blev jätteglad för rosen"?

Det är för övrigt i sådana här lägen man svär över det faktum att jag inte är anonym någonstans i den här bloggen.

Just när jag trodde att situationen inte kunde bli mer bitter, börjar "Älska blåvitt" spelas. Jag vet inte varför jag har låten i min ägo när jag inte ens är helt säker på om det är ett ishockey- eller fotbollslag och än mindre om det är meningen att man ska heja på dem.

Vilket intryck jag ger. Jag har faktiskt aldrig dödat någon. Den fysiska styrkan saknas.